Allt just nu är kaotiskt. Jag har försökt rätt ut drama runt om mig och det bara lagras på mer. Jag har verkligen ingen oek kvar. Jag klara av skolan på ett hårstrå.. jag pluggar körkort och gör allt för att få ett bra liv. Det var då detta slog mig; Vad är ett bra liv?
Normer och samhället skulle påstå att ett bra liv är det som är medel. Det människan strävar efter är alltså medel? Hur kan detta vara okej? Visst, många siktar mot framgång och makt (dvs pengar och status), men nöjer sig med medel?
Jag vill sikta högt men just nu är all kraft på den punkten borta. Jag vill plugga data/it efter gymnasiet men lutar även mot litteratur. Två av de saker jag brinner för, men då kom vi till det där att jag inte har ork till dessa. Jag vill kämpa och en dag gifta mig, jag hade bilden ganska klart i huvudet, men just nu känns kärleken ganska bortkastad och ovärd. Jag vet inte ens om jag vill ha en man eller en fru.
Jag fyllde 18 för cirka tre månader sen och mitt liv har gått på en tråd som brister varje gång jag knyter ihop den sedan dess. Min ångest har varit värre än någonsin och ingenting är sig likt. Jag började gråta när jag insåg att jag var vuxen. Jag tyckte gymnasie valet var jobbigt.. nu ska jag välja hela min framtid..
För att sammanfatta allt så lutar allt mot att bli författare och det är just varför jag har valt att börja skriva här igen. Jag tänker öppna mig och skriva av mig. Jag har inte kraften kvar att hålla allt inne. Det här var min sista tysta minut.
~ Tack till dig som tar dig tid att läsa~
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar